Prosit 3

Min annars pipiga stämma är ljuvligt hes. Dock är det inte lika ljuvligt att vara förkyld. Men jag ska nog få i mig en av creme bruléerna som står i ugnen ändå. Och om de blir lyckade kommer receptet att publiceras här.

Rustik gris

Årets Kock 2007 har tema rustik elegans. Tillbaka till rötterna och äkthet. En huvudråvara är unggris och kockarna ska själva få åka ut till Slakthusområdet och välja detalj. Detta får mig att tänka på måltider som jag ätit framför allt i Spanien, alltid goda i sin enkelhet, typ dessa:


Unggris på stämningsfulla Hotel España i Barcelona, läs mer här.


Rustikt värre i Baskien, den lokala krogen i byn Esteban.


Vilket osökt leder mig in på de svartvita baskiska grisarna som bor i sådana här hus. 1929 fanns 158000 sådana, 2000 fanns bara 1500 kvar. Nu ökar beståndet lite, 2004 var de 2000.

Uppdatering:
Såg att fler skrivit om Årets Kock. Och apropå den tävlingen så går jag och funderar över om jag ska tacka ja till att träffa förra årets vinnare och äta mat som inspirerats av hans vinnarresa till Oman som han bloggar om här.

Mammas julstjärnor

Jaha, då har jag käkat upp julstjärnorna mamma skickade med mig hem i julas. Jag har alltid varit helt galen i dem. När jag var liten brukade mamma få baka nya dagen före julafton eftersom jag ätit upp alla i förväg.
Min pappas farmor från Karelen var en enastående matlagare som gjorde himmelska julstjärnor. De var så spröda som var möjligt. Mammas är lite kompaktare i mitten, men jag gillar dem ändå mer eftersom de är dem som jag framför allt har växt upp med. Och för att mamma aldrig trasslar med någon annan fyllning än plommon, en fånig sylt eller nåt. Vad det nu spelar för roll, det var rätt länge sedan gammelfarmor Eva kolade vippen.
Förra året såg jag något som liknade julstjärnor i ett judiskt bageri i New York. Dock var degen en söt mördegsliknande sak och inte en naturell smördeg. Dumt nog skrev jag inte upp vad den kakan hette. Kom just på att jag måste köpa mig en bok om judiska bakverk.

Bröd på krogen

Före jul följde jag upp en sak jag upptäckte då jag under året genomförde ett 50-tal djupintervjuer med olika matmänniskor. Har bland annat talat med 23 av landets främsta köksmästare. Nedan följer en sammanfattning av vad de sa om bröd på krogen, berättar mer om de nya intervjuerna då jag kan/får.



Brödet – en viktig del av helheten

”Brödet visar nivån rent allmänt. Ungefär som man kan se på toaletterna vad det är för ställe”, säger Henrik Norström när jag träffar honom på Lux. Han är en av 23 kökschefer från 21 restauranger, de flesta i premiumskiktet, som jag intervjuat om attityder till bröd.

Att brödet är matgästens första intryck av krogbesöket och att en ambitiös brödkorg ofta betyder ett ambitiöst kök håller de flesta med om. Alla bakar minst ett bröd själva och satsar på kvalitet. De intervjuades brödkorgar kan generellt delas in i olika grupper:

Ett självklart
Bröd till varje måltid är mycket viktigt och centralt. Men man har begränsat sig till en eller max två olika sorter, mest på grund av mattraditioner. Exempel är Eyubi, Beirut Café och Divino.

Lagom många är bäst
Brödkorgen innehåller två mjuka bröd - ett ljust och ett mörkt - och ett knäckebröd. Ibland erbjuds bröd utöver det men man vill inte ”överdriva” med brödsorter. Det är ok att köpa bröd från ett bageri om det är av god kvalitet. Bagarna är de som kan baka bäst. Stjärnkrogarna i studien hör hit, till exempel Basement.

Kreativ mångfald
Den här gruppen jobbar mycket med olika smaker och former. De har samma grundstruktur i sin brödkorg som den förra gruppen men kompletterar med flera sorter. De vill ge variation åt stamgästerna och uttrycker stor bakglädje under intervjuerna. Det är vanligt att man kombinerar smaker och konsistenser i mat och bröd. Thörnströms Kök ligger i täten med tolv olika sorters bröd. De andra har fem till sju. Hotell Borgholm, Oaxen, Skebo Herrgård, Ulla Winbladhs, Linnea och Leijontornet hör hit.

Pendlare
Har mest luncher och catering. På luncherna satsar de på en sorts bröd och på kvällarna flera. Ibland kan de vara lika ambitiösa vad gäller att kombinera smaker i bröd och mat som förra gruppen. Här finner man Skogströms kök & butik, Rune Kalf Hansen Matateljé och Storhogna Högfjällshotell.


Att baka själv eller köpa från bageri
Det handlar mycket om hur man resonerar och vilken inställning man har. Finns kunskap och intresse, finns tid att baka själv. Då tänker man också på att det ger goodwill och bra PR.

Hembakat bröd ger restaurangen personlighet. Pontus in the Greenhouse som länge haft en av de mest ambitiösa brödkorgarna har nyligen inlett ett samarbete med ett bageri som kan garantera dem exklusivitet. Förut bakade de allt själva. ”Det ger oss mer tid över samtidigt som det ändå blir bra eftersom de är proffs”, säger Andreas Hedlund. ”Men de har fått förhållningsorder om att inte göra bröden alltför fina. De ska vara världens bästa, men för snygga bröd är opersonligt”.

Bengt Sjöström på Linnea säger att en bagare kan baka bättre bröd än honom men att han bara vill servera sådant gästerna inte kan få någon annanstans. ”Kan min mamma köpa det eller göra det lika bra, då har vi misslyckats som yrkesmän”.

Det är vanligt att gästerna berömmer gott bröd, ber om recepten och vill köpa med sig hem.

”Vilka goda ska vi ta? Det är som att de ska välja mellan chokladpraliner. Ibland undrar jag om det är värt att hålla på med alla olika sorters bröd men när jag ser gästernas glädje glömmer jag det” säger Karin Fransson, Hotell Borgholm.

Kunskap anses vara största hindret för att baka själv. Tiden nummer två fast man också säger att det inte tar så lång tid om man har fått rutiner. Även utrymme och miljö och hälsa kan göra det problematiskt.
(Har varit publicerat i Restauranger & Storkök, detta är den oredigerade texten utan kompletterande bildtexter)



På restaurang St John i London finns både ett eget bageri och en egen köttstyckare. Här en bild från bakfickan.

Last christmas...

För två år sedan firade min man och jag jul i New York. Det är en av mina bästa och absolut mysigaste jular. På julafton åt vi julbord på duktiga Ulrika Bengtssons Ulrikas som tydligen inte finns kvar mer än som cateringverksamhet.


Besökte även favvoställena Pastis (på bilden) och Grand Central Station Oyster Bar.

Förra året bodde vi och åt på hemtrevliga Hasselbacken. Kompisar till mig var där i år, måste kolla om de är nöjda.

En helt vanlig jul

I bilen, på väg upp till Dalarna, lyssnar vi på Selma Lagerlöfs Nobelpristacktal. Fängslande, klurigt uppbyggt och långt. Till skillnad mot Hemingways enklare dito (som jag har på CD) där han till och med säger att han inte vill snacka så mycket, han är författare och inte talare.

Bilen förresten använder vi för första gången sedan vi flyttade till Fridhemsplan för drygt en månad sedan. Eftersom den inte längre behövs ska den säljas. Helt galet tycker folk. De säger inget, men jag ser att de tänker så. Lika knäppt som att vi flyttat från Bromma till en liten lägenhet i stan. I vår ålder borde vi köpa något där den förmodade familjen får plats. En äldre bögvän sa det rakt ut: -Men ska ni inte köpa hus?! Och det kom från honom som på många sätt själv lever rätt okonventionellt.

Jag ska inte berätta att jag inte gillar julen som grej och varför. Någon blir kanske ledsen då även om ingen behöver bli det. Men det finns delar jag uppskattar. De lugna stunderna med familjen till exempel. När det gäller julbordet tycker jag mest om det finska inslaget. Morotslådan, kålrotslådan, potatislådan (inte med i år), mammas revbensspjäll och julstjärnor.

Vi kom fram kl. 14.25. 14.30 förstod vi att det blivit ett missförstånd om vem som skulle fixa sillen och att den därför saknades. Som tur var hann jag till jourlivsbutiken innan den stängde och räddade därmed aftonen för sillälskarna. Där sa jag hej till en man i 50-årsåldern som alltid haft problem med spriten (men alltid skött sitt utomhusjobb på kommunen). Det var nog fem år sedan jag såg honom senast eftersom jag så sällan besöker bruksorten jag är uppväxt i. Jag frågade hur han mådde. -Ok, men inte mer. Jag vet inte hur man mår när man mår bra, svarade han ärligt och sorglöst. Jag har tänkt mycket på honom i helgen. Han verkar så snäll och det är ofta de snälla som blir tilltufsade.


Så här ska kakel kaklas, plattorna direkt mot varandra.


Brorsans fina spis. Glögg och revbensspjäll i grytorna.

Det blev en mysig kväll. 20 pers. Det är som min man säger: Det räcker att några gökar så blir det en stor familj. Bedårande barn. En vacker och fördomsfri 85-årig farmor.
Lillebror var en fin värd på alla sätt. Och köttbullarna, öringarna och Janssons frestelsen han lagat var gjorda med kärlek och smakade därför väldigt gott.

Nästa morgon åker vi tillbaka till Stockholm, denna gång med Johnny Cash och Bob Dylan i stereon. Kommer på minuten i tid till biofilmen som ett tjogotal av maffian fått i julklapp. Filmen innehåller mycket folk som ramlar och saker som kraschar.

Efteråt samlas alla på en gemensam middag. Den vanliga ordningen infinner sig, kvinnorna förbereder maten i köket och männen sätter sig i soffan i vardagsrummet med varsin whiskey.

Den generösa måltiden med inkokt lax och sås med purjolök och ägg är mycket god. Liksom det fylliga vita vinet som jag missar vad det är för sort. Det är ett socialt, högljutt och piggt sällskap. Jag sitter som vanligt bredvid familjens Consiglieri.

Tack alla som fixat med mat och sånt! Och god fortsättning!

Dan före dan

Oj, vad det lagas julmat överallt!
Mitt kök går inte att använda så i år köper jag familjen Bendels bidrag till julbordet - vörtbröd och gravad lax. Längtar gör jag efter mammas revbensspjäll, kålrotslåda, morotslåda och julstjärnor.

Nej, nu ska jag skriva rent köksmästarintervjuerna jag pysslat med den senaste tiden så att jag kan vara ledig sedan.

Sidospår - stulen rymddräkt

Halle Berry har snott min silverdräkt och använder den till läbbiga ändamål (jo jag har även tillhörande silverbyxor till jackan på bilden men det var ett par år sedan jag använde dem).
Jobbar inte så koncentrerat idag...


På jubileumsfest hösten 2004 med vännerna och ex-kollegorna Eva och Jenny

Svenneblogg i Olive

Läste om Annes blogg i brittiska Olive idag. Coolt!

Hon/tidningen tipsade om detta i Stockholm: Cajsa Warg, Hötorgshallen, Hattori Sushi Devil. Och om att Mattias Dahlgren ("Ferran Adria of the north") snart öppnar en ny restaurang på Grand.

Undrar vad jag skulle tipsa matintresserade engelsmän om?

Glad idag

Är förkyld och yr men glad ändå. Jag fick ett varmt leende av Robert Broberg i trapphuset. Och brevbärartomten gav mig en bok med Christer Strömholms bilder.

Enklare förr

Så här skrev jag i maj:

DET VAR ENKLARE FÖRR

När salt bara var salt. När erkänd och dyr champagne var lika med bra. När rosévin var kitch. När det bara fanns jordgubbar på sommaren. När det alltid var festligt att gå på finkrogen och när människor var antingen goda eller onda.

Nu ska jag dricka julmust från Coca Cola, bara en sån sak. Den ska vara god dessutom.

Roppongi - bra och nära Fridhemsplan

Nu när jag testat nästan alla mina kvarterskrogar utser jag Sushi Restaurang Roppongi till vinnare efter rond 1. Sushin var superfräsch, fisken exakt tillagad, smakerna milda men väl avstämda. Att många japaner äter där ( iaf i fredags) brukar dessutom betyda att maten smakar någorlunda som i hemlandet.


Kvällens drycker: Japansk öl Kirin - ett säkert kort. Sake Tamanoikari Kyoyo ( högst rankad i Japan) - vi drack den varm och den smakade lent, sött, mjukt och fint. Rosa champagne - Jean de la Fontaine Sec - som jag fått höra av en sommelier ska vara bra till sushi, vilket den var. Torr och frisk.


Amuse 1, smakrik laxpaté.


Nigiri med ål och tonfisk. Och min favorit temaki - ser ut som en liten glassstrut och ätes som en sådan. Jag åt en himmelskt god med räka, avocado och japansk majonäs.


Exakt rätt tillagad lax är så läckert. Mjäll inuti med alla smaker bevarade.
Amuse 2 besod av läckra syrliga och krispiga gurkrullar som passade som sidorätt.

Vänskapliga glöggtraditioner

A:s årliga glögg har pågått lika länge som mitt numera äktenskapliga förhållande. Under dessa 8 år har vi i denna krets varit med om mycket tillsammans; bröllop, dop, resor, födelsedagar och jobb.
Varje år stannar jag allt längre (04.30 denna gång) och varje år känner jag mig rik då jag går därifrån.


Värden och hans syster.


Det bjuds alltid på glögg, hembakta lussekatter, knäck och kola (här med rostade solroskärnor).


Värdinnan och min favoritfilosof.


Framåt småtimmarna börjar bandet att spela, vilket blivit en tradition i sig själv. Killen med gitarren är proffsmusiker, här blir han kompad av sjyst munspel och rytminstrument från Kuba.


Tydligen hade vi även en trummis ibland oss, minns jag rätt slukade samma kille eld ett år.


Allsång i trappan. Visst är de söta?

När konsumenten själv sköter marknadsföringen

Ni har säkert redan sett den här filmensnutten? Eller någon av de andra 800 varianterna med samma tema. Att Mentos och Cola light reagerar precis så starkt ihop vet jag efter gårdagens byråfest. Jag gissar att vännerna på David Bagares gata skickade en matta till kemtvätten idag...

Svennegrisen rockar på krogen - igen

Med risk för att bli tjatig lägger jag ut den här gamla texten igen. Läste nämligen J Linders reportage i senaste Gourmet och kände att den är väldigt aktuell fortfarande.

Jag är en foodie – en mycket matintresserad person som ofta äter ute. Däremot är jag inte en total matnörd – en sådan som kan den kemiska sammansättningen i citrongräs och som älskar att äta jättekonstiga saker. Ok, lite nörd är jag nog. Den senaste tiden har jag käkat de mest underliga köttdetaljer på innekrogarna, framför allt från gris.Varför? Jo för att det går.

Tills för ett par år sedan fanns inte griskött i huvudtaget på à la carte-menyerna, eventuellt fläskfilé. Idag betalar folk dyrt för att äta griskind, sida och svans. Jag tycker att det är bra, dels för att den höjer statusen för griskött, dels för att man tar tillvara hela djuret. Men framför allt för att jag är en blasé och bortskämd matmänniska och detta är något nytt.

Jag har diskuterat fenomenet med några av Sveriges bästa kockar, även de är uttråkade och vill utveckla sig, vilket är en av förklaringarna till denna restaurangtrend. Det är en större utmaning att tillaga grissvans än filé och det är ett smart sätt för en kock att visa sin särprägel. Kändiskocken Anthony Bourdain skriver i förordet till den amerikanska utgåvan av kultkokboken Nose to tail eating att en tränad schimpans kan klara av att steka en kotlett eller filet mignon. Men det krävs kärlek, tid och respekt för att ordentligt lyckas med en grisnjure eller ett grisöra.

Det mest udda kött jag har ätit är grismjälte och det gjorde jag på restaurang St John i London, ett av foodiesarnas favoritställen för tillfället. Det de gör är egentligen inget konstigt, de har bara tagit fasta på gamla engelska mattraditioner och skruvat det lite. Liksom tolkningar av svensk husmanskost är populärt i Sverige. På Leijontornet i Stockholm har jag ätit lungmos och blodpudding. De var också först med att ha griskind och grissida på menyn. Robert Wåhlén som är köksmästare där berättar att de bästa kockarna idag använder lokala och ekologiska råvaror. Och då blir kostnaderna för de traditionella köttdetaljerna väldigt höga, därför har krogarna börjat leta efter andra styckningsdetaljer. Något som bekräftas av kökscheferna Henrik Norström på stjärnkrogen Lux, Johan Ringkrans på glassiga Divino och Rune Kalf-Hansen, blivande matproducent på Stadsteatern.

Nu kan detta tyckas vara företeelser i periferin. Det är precis vad det är. Foodiesar representerar inte många procent av Sveriges befolkning. Men vårt matintresse fungerar precis som de motor-, jakt- och trädgårdsintresserades. Det upptar tid och pengar, det är viktigt med rätt grejer och märken och vi har utvecklat ett gemensamt fikonspråk. Många gånger är det bland oss som man kan upptäcka nya mattrender som sedan sprider sig till andra grupper. (Publicerad i tidningen Svensk Gris, febr. 2006)

Mat och politik

Vad blir det om man blandar socialism, ilska och njutning? Beror så klart på vem som gör det. Här en ny blogg med just den mixen. Tydliga åsikter och skön känsla för mat.

PS Kommer att jobba med min blogg under julen, länka till dem jag gillar, se över formen och sånt. DS

Svenneland i andras glasögon

Lovade för länge sedan att sammanfatta vad jag sett och hört om svensk mat både när jag rest och läst utländsk media. Kom på att jag ännu inte gjort det då jag såg ett reportage om julbordet på Oaxen i amerikanska Gourmet. Jonathan Hayes skriver bla så här: The season´s highlight is the traditional Christmas smorgosbord, the julbord ("YOOL-bord)... I detected flickers of French style and Spanish experimentation, unified by Swedish clarity and elegance. Han berättar vidare att Magnus Ek använder mycket lokala råvaror och om den svenska konserveringstraditionen mm

Bagaren i Rute

Första gången jag träffade Erik var på en reseskrivarkurs. Han bar ett par bruna skinnbyxor och det såg naturligt ut på honom.
Vi fick i uppgift att muntligt beskriva ett rum i vårt hem. Han berättade då om fyren på Gotland. Hur sängen svävade utan kontakt med golvet. Om känslan i rummet.
Därefter har vi träffats igen i jobbet även om det var rätt länge sedan nu. Och han har givit mig många värdefulla tips och kontakter bla då jag besökte bagerier i New York. Tyvärr kom jag inte till Gotland i somras som tänkt så jag kunde besöka hans nya stenugnsbageri i Rute. Men jag törs ändå rekommendera alla brödälskare en visit. Nedan ett utdrag ur en intervju jag gjorde med honom i våras:

Vad får dig att baka idag?
Bakning är levande, det är ett samspel med jäskraft. Det är roligt att experimentera genom att ändra mjölsorter, jästider och baktider. Min strävan är att baka det ultimata brödet. Då allt är rätt. Det kommer att ske en sådan dag då jag är harmonisk och på bra humör. När jag är ett med det jag gör.
Tyst kunskap i hela processen gör att bröd förändras på ett individuellt sätt beroende på vem som bakar det. Det betyder att med samma utgångspunkt kan det bli en oändlig variation. Det är tydligt när jag har bakkurser och lär ut ett recept. Om man träffar samma grupp ett år senare smakar inte något av bröden bakade på det receptet likadant.

Vad är ett bra bröd?
Först och främst smakar det gott. Man ska vilja ta en bit till. Sedan vill jag ha med nyttighetsaspekten, att det inte är bakat med sirap eller socker till exempel. Det är ett rågbröd som är min favorit. När det är gjort på rätt sätt är det oslagbart. Det bakas länge, rågsmaken är fyllig och har en sötaktighet. Det är mättande, segt, kompakt och saftigt.

Vad driver dig att baka?
Vad som driver mig? Konstnären målar väl aldrig den slutgiltiga tavlan? Då lägger han väl av? Nu ska jag söka bagerier i Ryssland för att se om jag hittar nya rågtyper.
Att baka är en skapande process, det är skillnaden mot konditori. Det är ett samspel mellan olika krafter. Det är svårt att utgå från lönsamhet om man ska baka bra bröd. Det måste utgå från glädje, annars missar man något på vägen.

Men kan man inte kombinera lönsamhet och bakglädje?
Jo, men är det bara lönsamhet som styr blir det som med vedugnspizzeriorna. De första som kom var kvalitetsmedvetna och hade bra råvaror. Sedan såg andra att det gick bra och ville tjäna pengar. För dem var det inte lika viktigt med bra råvaror och kvalitet. Samma sak kan hända med stenugnar i bagerierna. Man kan inte göra ett bra bröd där om man inte har långa jästider.

Apropå detta skriver Dagens Handel om vinnare och förlorare i bageribranschen.

Om äkthet

Har funderat en hel del om äkthet, vad det är och sånt. Läste idag en rapport om det här.

Café Sturekatten

När jag flyttade till Stockholm för 10 år sedan besökte jag två ställen betydligt oftare än idag; Dramaten och Sturekatten. Hade ett trevligt möte på det senare stället härom dagen. Dit går man för att det är mysigt. Bakverken och mackorna är ok men inte mer och servicen så där - de äldre damerna som jobbar där är rätt sura faktiskt, men miljön är skön. Gammaldags, småblommig och sekelskifte - ett stenkast från Stureplan.

Brasserie Bobonne 2

Förra veckan åt jag en biznizlunch på Bobonne. Fantastisk oxbringa med perfekt rostade rotfrukter. Hela sällskapet som bestod av tre professionella matmänniskor i åldern 35-40 var helnöjda. Och tyckte inte alls att menyn var för enkel, vilket min förra lite äldre date på samma ställe tyckte. Är det kanske en generationsfråga? Är långkok och husmanskost lyx för min generation men inte för våra föräldrar? Läs mer om mitt förra besök här.

Göken - bästa kvarterskrogen

Utanför finns en doggybar med vatten och hundgodis. Jag har stannat till där flera gånger med jycken och noterat att den gamla Kaltexmacken alltid är fullsatt. Förstår nu varför. Käkade en smakrik oxfilétoast med chilibearnaise där i fredags. Och trivdes på ett sätt jag sällan gör i offentliga lokaler (mysiga och elegant kitchiga skulle man kunna beskriva dem). Publiken bestod av 30plussare, gissningsvis från området, ibland med föräldrar. I baren satt ett gäng gaykillar som hade så roligt att jag ville joina dem. Servicen var personlig och generös. Stämningen varm och glad.

Nej, nu ska jag fortsätta slipa och måla. Sover fortfarande bland flyttkartonger i vardagsrummet och saknar en arbetsplats.

Transfettförbud på restauranger i NY

– Folk dör inte längre av tyfus. De dör av hjärtsjukdomar, sa Frieden som är NYs högste hälsoansvariga. Läs mer här.

Makansutra - asiatisk matguide

Visste att jag missade något genom att stanna hemma igår kväll. Ett samtal med en av, enligt mig, sveriges aktuellaste och roligaste komiker. Han tyckte för övrigt att min make (som var där) ser ut som Tobey Mc Guire. Nåväl, jag hittade istället denna asiatiska matguide som fick fin PR på CNN. Och är piggare idag.

Symbolen nyckelhålet

Vet du vad nyckelhålet föreställer? Det är inte så många som gör ens i matbranschen. En matcirkel på en matpyramid.
91 när jag pluggade i Göteborg gick jag ut på stan och frågade folk ad hoc vad de kände till för förpackningsmärkningar. Många trodde då att nyckelhålet var en miljömärkning. SLV har nyligen gjort en liknande men större undersökning och kommit fram till att ca 15 % (fortfarande) tror att det är en miljömärkning.
Läs mer här.

En icke-händelse

Nu skulle jag ha hängt i O-baren (som på den gamla goda tiden). Denna kväll befolkad av folk i nöjesbranschen och antikvitetshandlare. Men jag har inte varit pigg idag och vill inte bli sjuk på riktigt. Istället käkar jag sushi och glass i sängen. Stackars mig. Men jag har CNN.

Matnyttiga tips i NY Times

Olivkonst på MoMa och annat smått och gott.

Småkaksbuffé

När jag kommit i ordning efter flytten ska jag ha en rejäl fest. Och bjuda på en småkaksbuffé med allt från rara svenska kakor till glamourösa pastellfärgade franska macaroner a la Pierre Herme och Ladureé (jag vet att jag tjatat om dem alldeles för många gånger) . Några nya idéer hittar jag kanske i amerikanska Gourmets slideshow med favvo-cookies.

Hänt i veckan

På väg till Grand Hotel noterade jag pippiflätor på Operahuset.

I fredags kom flyttlasset (4 trp utan hiss), i lördags målade vi arbetsrummet och igår rev vi ned vävtapeter. Har fortfarande ingen riktig arbetsplats, sitter nu med min bärbara dator bland damm och flyttkartonger i det kommande vardagsrummet. En hantverkare har sedan sju i morse varit här och spacklat väggar. Jag berättar detta för att förklara varför jag inte bloggar lika ofta som vanligt. Nu tänker jag dock skriva en kort resumé om förra matveckan.


Middag från Ciao Ciao förtärs i sovrummet.

Mat runt Fridhemsplan
Utan kök har jag ofrivilligt men glatt testat olika matställen runt Fridhemsplan. Godast kaffe hitills har jag fått på Bagel Deli. Det jag gillar bäst med att bo på stökiga St Eriksgatan är NY-känslan. Detta café förstärker denna. Det är ruffigt och mysigt, ett perfekt "tredje rum" där man lätt kan lusläsa amerikanska Vouge i timmar i röda sammets-"Vänner"-soffor. Att bageln inte är perfekt gör inte så mycket.

På Hantverkargatan duggar det tätt med mysiga kvarterskrogar. Ciao ciao och Hot Wok Café har fina restauranger här. Jag är förvånad över hur uppklädda deras gäster är. Mest nyfiken är jag dock på japanska Roppongi. Om man kan äta lika gott här som på systerkrogen (Tegelbacken) är det great! Åt en köttbit härom kvällen på Hoa-Hoas Linas Bar där han själv ofta hänger. Folkig, skön stämning. Maten är sådär.

Mat och föreningsliv (medvetet tråkig rubrik)
Maffian krävde sitt. Först styrelsemöte här. Och ett par dagar senare en medlemsträff där kloka Anita-Laser Reuterswärd, handläggare av Nyckelhålsmärkningen på Livsmedelsverket och teknologie doktor i näringslära (även maffios), föreläste på ett utmärkt sätt om Nyckelhålsmärkningen på restauranger och i butik. Om jag hittar lite tid kommer jag att skriva en sammanfattning här. Därefter glöggmingel med 4 olika sorters Nibble-skinka.

Grandiost eftermiddagste
Träffade också den kvinnliga sommeliernestorn på Grand Hotel under trevliga former; Cadier Afternoon Tea. Den specialblandade drycken som serverads ur nyputsat silver doftade härligt blommigt och smakade smekande avvägt. Eftersom jag inte har tagit någon egen bild länkar jag hit. Jag kan bara säga att allt var gott och moccaéclairen en favorit. Det enda jag saknade var de obligatoriska cucumber sandwisharna.