Ett par rader om A Cook´s Tour

Mina två senast lästa böcker är Räddaren i Nöden av J.D Salinger och A Cook´s Tour av Anthony Bourdain. Huvudpersonen och berättarjaget i den förstnämnda påminner om en ung Bourdain; cynisk, NY-bo, något urflippad, med svart humor och talang för att skriva. Den sextonårige Holden Caulfields tom skriver uppsatser åt andra vilket jag läst att "Tony" gjorde på riktigt som ung.

Att läsa A cook´s tour var ett roligt återseende (jag läste första halvan förra sommaren), jag skrattar alltid när jag läser Bourdains böcker. Han är ovanligt konsekvent i tydliga åsikter, nattsvart humor, egensinnig karaktär och passion för riktig mat. Jag började med att läsa om kapitlet om den lek som jag gillar vilken han spelar med välrenommerade kockar världen över :

Om du blev satt i elektriska stolen imorgon. Och visste att de kommer skära upp magen på dig och steka arslet av dig tills ögonen poppar upp som Mc Nuggets. Du har ett mål mat kvar, vad skulle du äta? Svaren är alltid enkla rätter: Bräserade revbensspjäll, linguine pomodoro – som min mamma brukade göra, kall macka med en bit köttfärslimpa på. För att fortsätta citera Tony lite slarvigt översatt: Ingen svarar en smakmeny på Ducasse.


Eftersom jag också ätit (och mött) stjärnbeströdda Tomas Kellers mat var det relevant att läsa kapitlet som bara handlade om ett besök på hans restaurang French Laundry i Florida. Bara en sådan detalj som att Keller speciellt för Tony lagade en mellanrätt som han kallade för "coffee and a cigarette". Mister Bourdain är nämligen en inbiten kedjerökare och det är så klart rökförbud på den västamerikanska krogen. En slags vaniljpudding med tobaksmakande kaffe och foie gras:

Jag rodnade ned till strumporna, tänkte att det här är ett grymt men mycket roligt skämt på min bekostnad. Jag trodde aldrig att det skulle vara gott. Men j-lar vad gott det var! (Han hade använt tobak från en riktigt anständig cigarett berättade han senare).

Andra läsvärda kapitel handlar om Fergus Hendersons mat (som jag också ätit, Gordon Ramsey, haggis och natto. Det är också i den här boken han käkar ett pumpande kobrahjärta men det är inte särskilt representativt för bokens helhet.

Uppdaterat: Läs också vad jag skrivit om Anthony Bourdains bok The Nasty Bits.

Semesterbilder från Ischia

Tanken med de flesta fotona är att komplettera tidigare postade anteckningar.

Hemma igen förresten, vi fick möjlighet att stanna en vecka längre så det gjorde vi, men nu kallar plikten.


Är det bara jag som tycker att den här parmesankvarnen är ekivok?

Kliché. Vår by Testaccio.

Tomat på vaxduk.

För några år sedan såg jag vulkanen på sicilianska ön Stromboli ha utbrott i nattmörkret, jag behöver väl inte säga att det var mäktigt. Varje dag på berget begrundar jag havet nedanför och himlen som hänger över oss. Ibland är panoramat Strindbergskt, ibland är himlen blå med Simpsonmoln, framför allt är det föränderligt.

Sista måltiden på Lido Nettuno. Ägaren har drivit stället i 35 år. Den här gången berättade han om sin köksträdgård, bla om de goda ätoliverna som han skördar i november. Men även om sina mandariner, fikon och auberginer. Sedan skröt han över sina döttrar, en av dem var den första från Ischia att ha kommit in vid balettakademien i Neapel.

Caffe Kimbo på "vår" altan. Smakar bäst soliga eftermiddagar där det hör hemma.

Enkel matlagning, I told you.

Regn middagstid - eller svennar odlar i parketten.

Tomater från Sorrento

Frukthandeln i Barano

Testaccio igen.

Redigerat 26/6

Hälsning från Ischia (3)

Anteckningar.


Ischiakanin a la Anna Maria.


Öppnade fönstret tidigt i morse och möttes av en våldsam kakafoni av fågelläten (kvitter var det inte). En stor konstrast mot tystnaden och stillheten på dagarna.

Kanin.Vår värdinna är en riktig matmor. Förra året då vi lånade den vedeldade ugnen på gården kom hon och tog över pizzabakandet. Härom dagen kom hon över till mig och maken med en tillagad kanin (från hennes systers husbehovsuppfödning). Den godaste jag ätit, finare än Filippos. Kokad i olivolja, vitt vin, tomat och vitlök. Mjäll med en smakrik yta. Jag åt tom upp allt jag kunde på huvudet, det gör inte ens Anna-Maria, men hennes mor. Först blandade vi kokspadet med bucatini och hade som förrätt. Sedan gick vi lös på kaninbitarna tillsammans med friterad zucchini och lök.

Den lokala livsmedelsbutiken. Om jag frågar efter selleri till ragu går expediten till ett rum bakom disken och hämtar en påse innehållandes bladpersilja, basilika och några stjälkar selleri. Alltid är den gratis.

Min älskade pluttskrutt. 6 månader. På nätterna sover jag utan tröja för att myggorna ska välja mig istället för honom. Ändå lämnar de små djävlarna röda prickar på hans lilla kropp. Räknade till sju bara på hans huvud. Ett på ögonlocket. Snälla myggor, om ni får bita honom hur mycket ni vill på rumpan (allra helst min såklart) lovar ni då att lämna fejset ifred?


Kväll.


Middag.


Morgon.

Hälsning från Ischia (2)

Anteckningar



Trädgården La Mortella. Igen. Denna gång på kvällen. Konsert uppe på berget i grekiska friluftsteatern med Stetson University Symphony Orchestra. Inramningen med tusentals lampor som lyste upp växterna, ljumma vindar, högt kväkande grodor i dammarna bredvid och panoramat över staden Forio och skymningen över havet kan jag inte beskriva rättvist. Musik av Verdi - så klart, Gounod och avslutningsvis avlidne William Walton vars trädgård vi befann oss i. Även musikern i sällskapet, som bla spelat trumpet vid en av våra svenska operor tyckte det lät bra.

PS Är snart tillbaka!

Hälsning från Ischia (1)

Anteckningar - oredigerade

ISCHIA

Egendomen och trädgården La Mortella. Grandios i både det pyttiga och det stora. Med utsikt över samhället Forio som länge varit ett tillhåll för människor med kreativa yrken. En plats för eftertanke och vila. Som den grå brittiske kompositören William Walton och hans färgglada argentinska fru Susana Walton skapat. Han är bortgången, hon lever och finns kvar. Ordnar masterclasses för unga begåvade musiker i den grekiska teatern. Min trädgårdskunnige vännina och anglofil säger att detta är den vackraste trädgården hon besökt i Italien.



Maten.Vi äter det vi brukar äta. Det de flesta äter. Kanske det man bör äta. Tomater, mozzarella, vongole, cozze, pizza, ragu, kanin. Mycket frukt och grönt. Kaffe. Cornetto. Bröd.

Bröd. På mornarna innan det är för varmt går vi till den lokala baren i Testacchio. Det är Groundhog day. Möter samma gamla dam som först talar till Torsten sedan till oss. Ciao piccolo! Bellissimo! Samma smäckra 13-åriga ragazze flyger ned för trappan på väg till en ny dag. Jag vill vara 14 år och kär i henne. Samma morfar kommer gående med en gosse i handen som i sin tur håller i en skolväska. Gubbarna på bänken. Folket i bussen. Kvinnan i kaffebaren. F-n vad jag romantiserar. Omöjligt att låta bli. Snälla låt mig göra det. De veckor om året jag inte är här längtar jag hit. Bageriet. Stengolv, trädisk med marmorskiva, en röd gammal våg, en ännu äldre kassaapparat, några trähyllor på väggen med tjingade bröd i brunt papper. Det är allt. Två sorters bröd. Stänger då det är slutsålt, ibland så tidigt att vi inte hinner dit. Bagaren pratar perfekt engelska. Standa har också bra bröd, rejält, smakar finskt säger min mamma.

Kaffe. Igår gick vi lite längre för att dricka morgonkaffet. Vi gick till byn ovanför, Barano, nära fågelvägen men så många trappor att om man räknar dem orkar man inte upp. Byn är inte större men verkar rikare. Bygnader i färg, en bank och karabinjärer. När Han i Solens Mat var på Ischia såg jag att han åkte igenom på huvudvägen. Undrar var han sedan åt kanin? Undrar om det stället är bättre än Filoppos? När vi är här köper vi alltid med oss något från frukthandeln som är bättre än vår. Tomater från Sorrento. Körsbär. Persikor, fel sort märker jag då jag kommer hem. Jag vill ha dem med vitt fruktkött. Sedan jag fick barn har jag knappt druckit alkohol med undantag från besöket på Esperanto. Inget jag går och tänker på, förstår inte moraliseringen av dem som inte vill dricka med barn. Jag upplever det som svårare att säga nej än ja. Säger därför oftast ja, ingen märker att jag sedan inte dricker. Persikorna. De har rätt sort på Standa. Ska nog gå dit. Tänkte göra Bellini, och jag vägrar göra det av fel sort. Kaffet är mycket bättre på stammisstället Bar Gina än på Bar 2000. Jag tror de bytt ägare.

Kanin. Små barn ska äta kanin. Lille Ts nästan jämngamla vän i värdhuset får äta kanin minst en gång i veckan. Hans farmors syster föder upp kaniner till husbehov, mest för gossens skull. Nån dag innan vi åker hem ska vi också få. I Standa är det barnmatsburkarna med en tecknad kanin på som jag först lägger märke till. Min son. Glädjen i hans ögon. Obeskrivbar. Stillsamt sprudlande. Nyfiken. Bestämd. Obesudlad. Men vis som en gammal människas. I början kunde jag bli skrämd av det, undra vilket liv han tidigare levt, vad han visste som jag inte kände till. Ändå har jag alltid känt mig mer som en gubbe är en ung kvinna. Han har på kort tid blivit så socialiserad här nere. Vi har fullt upp med att använde sommarkläder han fått av mormor, morfar och farmor. Idag ser han ut som en rysk sjöman. De paltorna har jag själv köpt. Nya framsteg varje dag. Da-da-da! Snart kryper han. På färjan mellan Capri och Ischia stod folk i rad för att hälsa på honom, ett 100-tal skulle jag tro, 95 % italienare och 5% asiater. Mormor och morfar har åkt hem. En full Nescaféburk, toalettpapper och en stor tomhet har de lämnat efter sig. Pojken tar så mycket energi men ger ännu mera tillbaka. Plattityder, jag är medveten om dem, förstår dem, börjar kunna och leva dem.



Utsikten. Glittret i havet, små silverkristaller ända bort i horisonten. Speglingen av berget i vattnet på mornarna. Färgerna som ständigt förändras i blått, grått, grönt och rött. Horisonten, idag knivskarp, igår gick den ihop med himlen och gick inte att urskilja. Magiskt. Maklig sjö med ringar i vattnet, arga nordvågor, guppande båtar i stilla ro och skrämmande blixtrar. Kargt berg och frodiga trädgårdar. Gröna kaktusar med gul blom och porrigt röd bouganville. Jovisst den vykortslila finns också och är vanligast. Hötorgskonstbyn. Strandcaféerna. Så sceniska att de agerar fond i både nya och gamla The talented Mr Ripley. Lido Nettuno. Den lilla flickan har blivit en vänlig naturligt självsäker dam. Hur fostrar man barn så att de blir sådana? Hon visar en bild på mobilen på sin 1-åriga sladdsyster, talar ständigt till Lille T med blicken och lånar oss systerns barnresesäng så vi kan äta i ro, sedan serverar hon spagetti cozze som innehåller mer färsk peppar än tidigare år, men pastan är lika al dente, för mycket skulle många tycka. Den flygande holländaren. En av anledningarna till att jag återkommer.

Talade med en kvinna utanför den lokala livsmedelshandeln, med ägare som kör våra varor ned för den smala stupande backen utan att någonsin vilja ta betalt för den servicen. Hon var född på ön men hade levt nästan hela sitt liv i Kalifornien. Västamerikanskt snygg med en italienskt glammig solglasögonstouche. Längre och smalare än de flesta jag sett i hennes ålder här på ön. Cirka 35 år. Vita dyra tänder. Hon hade flyttat hit igen. Retade sig på att vädret inte riktigt vill ta sig. Vilket jag är glad för, mest för pojkens skull och för att det ger mig ro att tänka. I hennes familjs hus bor en mor, far och tre små barn som inte ville flytta och yrkar besittningsrätt. Lägenheten hon hyr betalar hon dubbelt så mycket för än de andra hyresgästerna. Va, pratar ni engelska där uppe? Vilken fin pojke, stor för sin ålder, grattis, jag själv har aldrig fått några barn, börjar om på nytt här. Det är underbart att det fortfarande finns ställen där man inte behöver låsa ytterdörren.

Hälsning från Capri

Anteckningar

CAPRI
Hotell i hamnen. Tvåstjärnigt men med samma läge och utsikt som det femstjärniga framför. Solen gassar. Har bott här förut. Bara en gång har vi bott flådigt på ön, då vi gifte oss. Trivs i frukostmatsalen, old style, köksluckor men eftersom det bara är en som jobbar får den gå omvägen in till köket för att fixa och sedan själv hämta kaffet på andra sidan luckan som sedan serveras vid vårt bord. Har bott på otaliga liknande pensiones i Italien.

Besök på Villa San Michele. 5 år sedan vi tog de flesta bröllopsbilderna där. Sfinxen lat och mäktig.

Capri stad. Middag på Villa Verde. Huvudtorgets uteserveringar fulla som vanligt. Årets färg på herrbyxa: Gul. Inte för mesig, inte för gäll. Årets tanke kring dammodet i Capri stad: Min klänning från Indiska har samma gröna och turkosa färger som det i skyltet på Gucci, eller var det Versace. Olika prislappar med samma trendguide. Glass med utsikt. Mamma bjuder på den.

Tråkblogg från Italien

Visst har vi bredband men det är krångligt och dyrt som tusan att använda. Uppdaterar snart några anteckningar, kommentera väldigt gärna, men jag kan inte svara förrän jag kommer hem igen. Då kommer jag så klart dyka upp hos er igen också.