Mättande gryta med bondbönor och pasta

Tränger undan längtan med rester av en gryta. Maten smakar minnen. Är ensam hemma sedan ett par timmar och kommer att vara det i några dagar. Jag och sonen, 1 1/2 år, är ifrån varandra för första gången. Vi har hittills alltid sovit på samma plats. Funderar över hur jag bäst ska fördriva tiden tills han och maken är här hos mig igen.



4 port

100 g bondbönor, spritade
4 knippelökar, hackade
3-4 klyftor vitlök, hackad
smör + mild olivolja
1 dl tomatpuré
1/2 l grönsaksbuljong
1/2 l kycklingbuljong
200 gröna ärtor, frysta, fina
200 g valfri pasta eller nudlar av litet slag
salt, peppar
parmesan


1. Fräs löken och vitlöken i en ordentlig klick smör och en rejäl skvätt olivolja.



2. Tillsätt tomatpurén och låt fräsa med i ett par minuter.
3. Tillsätt buljong, koka upp.
4. Tillsätt bondbönorna och låt koka i ca 4o min.



5. Lägg i pastan och de gröna ärterna, låt småkoka ca 10 min beroende på vilken pasta du använder. Sorten ovan, köpt på Daglivs på Kungsholmen, vill jag ha al dente.
6. Smaka av med salt och peppar.
7. Strö över rikligt med riven parmesan vid serveringen.

Grytan påminner om maltesiska soppan kusku som äts under påsken då bönorna och ärterna är primörer.




-Jag köpte bönorna av svenska bönder kl 3 imorse, sa grönsakshandlaren. Jösses tänkte jag som brukar se honom packa ihop sent på kvällarna. Han står i sitt stånd bredvik gräsmattan där jag rastar min hund, måndag till lördag, i ur och skur.

Bläckfiskgryta enligt Gustavo

Ända sedan Gustavo och Fiorella, mina italienska vänner i Milano, bjöd på bläckfiskgryta för drygt en vecka sedan har jag suktat efter att äta det igen. Eftersom Gustavo stolt berättade receptet har jag försökt att göra så lika honom som möjligt. Jag har bara lagt till en sak, peperoncino, en krydda som används till mycket i Neapeltrakten, orginalkocken har ju ändå sina rötter där. Och jag har kanske lite mera vitlök i, något som en del rättrogna på Italiens adriatiska kust aldrig skulle tillsätta fisk, skaldjur och sånt, alldeles för dominant tycker de. Jag har använt kalmarbläckfisk men ville egentligen ha en åttaarmad bjässe som det var i ursprungsrätten. Jag har ätit sådan på en tvåstjärnig krog i samma norditalienska stad som värdparet bor i men inte ens den var så grymt mör som Gustavos var. Knappt så god heller. Och då hade Gustavo använt fryst bläckfisk, krossade tomater och krossad svartpeppar på burk från staterna. Ingen snobbism där inte och helt utan den italienska alltid-färska-råvaror-principen, men grytan hade fått koka itvå timmar och det kan göra underverk med mat.

RECEPT

4 port

500 g bläckfisk, kalmar (calamares, squid), rensad
1-2 klyftor vitlök
1 peperoncino, 2 ger tydlig hetta
1 dl olivolja
2 dl vatten
salt, svartpeppar
ca 2 dl vitt vin
1 brk, ca 300 g krossade tomater, jag använde Muttis
2-3 msk persilja

1. Rensa bläckfisken, dra av skinnet och skölj den, se beskrivning nedan. Skär den i bitar.


2. Stek vitlök och peperoncino i lite av olivoljan i en tjockbottnad gryta. Tillsätt bläckfisken och stek en kort stund. Häll i vatten. Låt småkoka i 10 min. En ljuvlig doft spridet sig i rummet.

(K, peperoncinon är inte från Ischia, men jag har kanske sådan på gång, i sådana fall delar jag med mig).

3. Salta och peppra, tillsätt resten av olivoljan, vin och krossade tomater. Låt småkoka i en 1 1/2 timme. Smaka av och då och då, ev kan mera vin behöva tillsättas och en nypa strösocker. Tillsätt persiljan då några minuter återstår av koktiden.

4. Blanda med 12-minuters-spagetti och servera. Ett bröd att ta upp sista såsen med är naturligtvis nödvändigt.

5. Musik som passar till både matlagningen och måltiden, Gustavos enmansbandsjazz och swing.


BLÄCKFISKEN


Ville som sagt göra mat av en åttaarmad gigant men det fick bli tre kalmares med 10 armar istället pga ett missförstånd, den vanligaste sorten. Det går bra det med. Funkar såklart även att använda sepia.


Dra försiktigt men distinkt kroppen från huvudet och armarna. Inälvorna följer förhoppningsvis med huvudet. Eftersom mina firrar hade varit frysta när jag köpte dem innehöll de inget bläck. Skär bort inälvorna från huvudet. Dra sedan bort det genomskinliga "skaftet" inuti kroppen som ser ut som ett plast-teskedsskaft. Skölj noga i vatten, vänd ut och in på kroppen så det blir rent i den också.


Dra bort det tunna skinnet som sitter på kroppen och fenorna.


Jag pillade bort lite från armarna också men det är inte nödvändigt.



Skär bläckfisken i så stora bitar du vill ha, rätt stora tycker jag är bra. Skär man kroppen på tvären får man de typiska ringarna.

Perfekt sommarläsning

Det är roligt att läsa Ruth Reichl. Tender at the Bone är lika berikande som Garlic and Sapphires. Den är välskriven och dråplig med samma sorts sköna skrönor.

Boken handlar om Ruths liv via maten. Hur hon oroar sig då hennes koleriska mamma ska laga mat till gäster. Inte så mycket över att hon är manisk som att hon går igång på att handla på extrapris, livsmedel som möglat och på annat sätt är uttjänt. Vilket ibland får rätt allvarliga konsekvenser. Den handlar också om hur hon blir iväglurad, av sin mor förstås, till en katolsk flickskola i Kanada för att lära sig franska. Hur hon då hamnar i ett borgerligt hem med borgerliga matvanor och älskar allt hon äter. Och hur hon senare i livet bor i ett allt radikalare kollektiv och med små medel lyckas föda en snabbt växande grupp med fritänkare, hon sliter med vegomat och att undantagsvis få äta kalkon på Thanksgiving.

Osentimentalt, vasst och hjärtligt. Salivutsöndrande. Framför allt läsvärt.

Blåbär

Hemkommen från Dalarna med blåbär i bagaget. Pappa plockade en korg full åt oss, den rymde sådär 5-6 liter. Idag har jag haft blåbär i morgonfilen, ätit pankisar med blåbär och grädde och till efterrätt vaniljglass med blåbär och jordgubbar.


Morgonpromenad i Horndal.

Bellini

Fann söta vita persikor, pressade dem och blandade försiktigt juicen med spumante. På vårt smekmånadshotell i Positano fanns Bellini med på frukostbuffén.

Matsug

Beställde nyss ett par stora bläckfiskar. Sista kvällen i Italien hälsade vi på våra vänner i Milano som vi brukar träffa på Ischia. De bjöd förutom på musik och dans på en fantastisk bläckfiskgryta, jag försmäktar om jag inte får äta en liknande snart igen.

T spelar med haklappen på hemma hos Gustavo och Fiorella.

Om du befinner dig i norra Italien och är yoghurtsugen

I Golosi dis från italienska sydtyrolen är tjock, len som silke med mild bärsmak.

Hästbiff med Amaronesås

På Osteria Sgarzarte i Verona. Köttet som var mört och smakrikt hade knappt nuddat pannan. Mycket must, gott, men prisvärt vette sjutton. Blev serverad av en John Cleese-liknade stiff men vänlig servitör.

Garda och Como

Bodde på en välskött och lantlig agriturismgård på ett berg vid Gardasjön, i ett gammalt silkesspinneri. Idag produceras endast olivolja till försäljning men tidigare var det ett mångsysslande och storproducerande lantbruk. Gården har sysselsatt så många att byn Manerba som den låg mitt i till stor del var en community uppbygd kring detta. Allt vi behövde fanns runt knuten, brödbutik, köttbutik, en liten livsmedelshandel och ett par caféer och restauranger. På den tjusigaste restaurangen kunde man beställa spagetti med smör och salvia.

Riva vid Gardasjön, ligger längst norrut. Östra sidan är lika mycket ögonfängnad men mer exploaterad än västra, städerna lika fina men med anpassade menyer och sådär. Västra sidan är elegantare, staden Salo tex. Och har microklimat vilket gör att det odlas en hel del citrusfrukt. Typiska lokala produkter är limoncello och choklad med bergamott.


Menaggio vid Comosjön.


Comosjön. Avslutade resan med ett par dagar här. Trots att jag var förberedd tog landskapet andan ur mig. Dramatisk natur, korallfärgade byar och stolta gammaldags hotell. Bedårande trädgårdar och privatpalats med anor som avlöser varandra miltals.

Resan fortsatte norrut

Omgivningarna

Lunch i skuggan

På bilden syns inte hästskitsdoften, som jag älskar, och oljudet av cikadorer och ätduvor i ett hägn.

Det började inte så bra. Datorväskan med min dator i blev stulen innan vi ens kommit på flygbussen. Därav min bloggtystnad. Men veckan jag tillbringade på en gård vid Toskanas södra kust var fin. Omgivningarna var lantliga, löjligt romatiska och välskötta. Jag och min familj lagade mesta maten själva med olivolja, alldeles nyutpluppade ägg och frukt och grönt direkt från gården. I odlingarna fanns exempelvis små tennisbollsstora vattenmeloner som 20 dagar senare skulle bli stora bjässar, en speciell sorts persika och zucchini. Även en trädgårdsmästare som sjöng opera då han jobbade.


Ett av få restaurangbesök gjorde jag i bergsbyn Castagneto på Belvedere vid Piazza del Popolo. Toskansk chark och någon slags varm leverpaté, förmodligen kyckling, till förrätt.



Frappe i Lucca.

På Coop

I Italien. Så klart.

Porchettan var för övrigt salt, rosmarinig, fet och alldeles underbar.