Guldkantade mornar

Måndagar och tisdagar jobbar jag med egna projekt hemma. Och då är det alltid jag som lämnar och hämtar lille T. Eftersom sommaren dröjt sig kvar och mornarna varit soliga och ljumma har jag inte kunnat låta bli att käka frukost på Café Frankfurt som jag passerar till och från dagis. Riktigt god latte, ett glas juice, seg baguette med lagrad ost och lufttorkad skinka och en pain au chocolat för 55 pix, som hittat, iallafall i Stockholms innerstad. Dessutom är det de som bistår med den goda litteraturen i förra inlägget.

Där är den ju! Som jag har letat.

Till fredagsölen på jobbet

Generöst, mycket grönt och smak.

Söndagströst

Jag har sagt det förr, Xokos prinsesstårta med krossade hallon och vaniljgrädde är smarrig. Att den dessutom går att köpa i 3-bitars gör den extra shoppingvänlig. Jag som inte ens gillar prinsesstårta.

Kort om Verona

Besökte så klart världens förmodligen mest kända balkong.

Kristina frågade om det var fint i Verona. Mitt första intryck (var bara där en dag och har inte varit där förut) var att det var mysigt som i Florens, att staden hade Roms storslagenhet, och att butikerna, restaurangerna och människorna var stiliga som i Milano men mera nedtaggade. En lyckosam blandning.

Zubrówka

Käkade polska korvar till mellis idag. Sköljde ned med bisongräsvodka. Inte alls ettrig, snarare oväntat aromatisk och kanske lite jolmig.




Här har en Polen-bloggare skrivit mera om Zubrówka.

Augustilunch i Rom

När jag för 20 år sedan, som 18-åring, flyttade till Göteborg från en bruksort i Dalarna var mitt filmbegär omättligt. Utbudet av bra film var minst sagt begränsat där jag kom ifrån. De tre år jag bodde på Västkusten såg jag nog allt på Hagabion, som jag hade som granne, och på Bio Capitol. Och filmfestivalen var en enda lång dygnetruntfest.

Igår såg jag en film jag tyckte om på Zita, Augustilunch i Rom. Hittade inga bra filmklipp men en trailer där man iallafall får en känsla av filmen. En man och hans gamla mamma inhyser i sitt hem ett gäng gummor som av olika anledningar inte får fira den stundande högtiden med sina familjer. Mannen, Gianni, som själv börjar närma sig 60, är en perfekt son och värd. Kvinnorna är gamla på riktigt, och tar för sig, är tex underbart fåfänga. De är tydligen amatörer och spelar så trovärdigt det bara kan bli med amatörer och en bra regissör. Filmen är mänsklig, rolig och en påminnelse om hur vi ofta ser på de äldre som en börda. Någon tyckte att budskapet om hemvård som något bra var övertydligt. Det tycker inte jag. Måltiderna är centrala på så sätt att de är minnen, en viktig del av livet och fest.

Kikar egentligen bara in här lite snabbt innan jag sticker på utflykt. Ikväll kommer sonen hem, saknar den lilles mjuka kinder och skratt mycket, har nästan glömt att han rev två snälla arkitekters hem under en god middag förra veckan, att han lägger mitt digipass, nappar och annat skoj i hundens vattenskål om och om igen och att han är inne i en period då han ofta hänger som en apa i mina ben.

Rutan undercover igen

Ingen läsare kan ha missat att jag gillar mycket av det Ruth Reichl gör. På senare tid har jag sett att många matskribenter, framför allt såna som skriver om krogar, och särskilt då det diskuteras om recensenter ska vara anonyma eller ej, refererar till de legendariska scenerna i Ruths bok Garlic and sapphires. Nu är hon på det igen, kolla in den här filmen.