Italiensk mat - inget annat än god och enkel
Italien är mitt favoritland och det italienska köket är ett av mina absoluta favoritkök. Men det kan inte jämföras med tex den höga franska gastronomin, vilket många ofta gör. Italiensk mat är lyxig lunchmat och enkel middagsmat. Den utgår från andra premisser och får inte krånglas till, men ska alltid innehålla högkvalitativa ingredienser.
Campanien och särskilt trakterna runt Neapel är den region jag gillar mest. Trots att det är för varmt för att göra de allra bästa vinerna. I sommar ska jag försöka få bord på Don Alfonso. Vilket jag inte lyckades med för tre år sedan när jag och vänner hyrde detta hus ett stenkast därifrån, i Santa Agata på Amalfikusten. På sådana ställen brukar italiensk mat göras extremt bra och jag tycker oftast att det är värt varenda euro. Men det är bara i västra norditalien som man hittar restauranger som inte tänker ur-italienskt i grunden utan mer som stjärnkrogar i andra länder. Ett exempel är tvåstjärniga Sadler i Milano. Där åt jag en av de bästa och smartaste måltider jag någonsin ätit. En fiskmeny som utgick från konsistenser. En allt segare bläckfisk ingick i de tre första rätterna. Därefter kom den mjällaste tänkbara tonfisken som en total kontrast. Fantastiska saker hände i munnen.
Jag uppskattar båda sätten att tänka, men det ena är en nationell grundtanke - det andra en gastronomisk grundtanke. Den italienska maten blir fel om man försöker göra den till något annat.
Campanien och särskilt trakterna runt Neapel är den region jag gillar mest. Trots att det är för varmt för att göra de allra bästa vinerna. I sommar ska jag försöka få bord på Don Alfonso. Vilket jag inte lyckades med för tre år sedan när jag och vänner hyrde detta hus ett stenkast därifrån, i Santa Agata på Amalfikusten. På sådana ställen brukar italiensk mat göras extremt bra och jag tycker oftast att det är värt varenda euro. Men det är bara i västra norditalien som man hittar restauranger som inte tänker ur-italienskt i grunden utan mer som stjärnkrogar i andra länder. Ett exempel är tvåstjärniga Sadler i Milano. Där åt jag en av de bästa och smartaste måltider jag någonsin ätit. En fiskmeny som utgick från konsistenser. En allt segare bläckfisk ingick i de tre första rätterna. Därefter kom den mjällaste tänkbara tonfisken som en total kontrast. Fantastiska saker hände i munnen.
Jag uppskattar båda sätten att tänka, men det ena är en nationell grundtanke - det andra en gastronomisk grundtanke. Den italienska maten blir fel om man försöker göra den till något annat.
posted by Bendel at 12:21
3 Comments:
Just det där med att försöka göra om den italienska maten till något annat försökte Jamie Oliver med, och det höll på att driva honom till vansinne när italienarna inte ville acceptera det. Han blev uppskattad för sin matlagning först när han anpassade sig och lagade recepten så som de alltid har lagats, eller som "mama" gjorde. Dessutom tog det lång tid för honom att inse att det inte finns ett enda italienskt kök, utan en ofantlig mängd olika regionala kök. Liksom anti-"Cross kitchen" typ. Du nämnde en aspekt av det som du upplevde, när du skulle göra pesto Genovese av basilika och pinjenötter från Ischia. "Så kan man inte göra", hette det.
Jag såg för få av Jamie Olivers program i Italien inser jag nu!
Jag tycker att det är coolt med italienska restauranger som är stolta över att ha lagat samma rätt likadant i hundratals år.
Jag gillar även det regionala tänket. Liksom att man äter mera säsongsbaserat. Och det börjar glädjande nog smyga sig tillbaka även i Sverige.
Hänger man fast Sverige i en spik i Ystad, så räcker vårt land till Sicilien. Det ger en bra bild av vilka olika odlingsförhållanden och förutsättningar vi har i landet. Och vilken enorm bredd av unika svenska produkter det ger. Endast sverige svenska krusbär ha.
Förresten, vad roligt att du mindes pesto-historian. Nej, pesto Genovese kan man bara göra i Genova där den rätta basilikan finns!
Skicka en kommentar
<< Home