Änu ett par dagar som inte kommer åter

Utsikten från vår terass. Tidig morgon då havet är blankt. Senare blir färgerna varmare och klarare. För att suddas ut på kvällen.


Idag är alla andra gäster på utflykt. Jag hör mina egna tankar. Vinden blåser i fikonträden. Fåglarna nynnar försynt. Jag gick upp redan kl. 6 för att få mycket av det här, det som gör att jag pallar ytterligare ett hysteriskt arbetsår med en 2-åring hemma. En två-åring som vi klippte själva idag och som nu streakar i Gustav Wasa-frisyr och pladdrar om alla ödlor han ser.

På kvällen går vi nerför berget vi bor på. Den smala vägen är buskig och benknäckande, det måste vara alla promenader på den som gett mig de nya knärynkorna jag upptäckte i poolen igår.

Färgerna på kvällen är jordiga, dimmiga och dova, som att någon spottat på fingrarna och suddat ut dem. På mig har jag glittriga svarta sandaler och en turkos strandklänning med ännu mera glitter, köpte utstyrseln som får mig att se ut som en italiensk matrona av en rödgråten ung kvinna ovanför den lokala livsmedelshandeln.

På strandhaket Nettuno känner de igen oss. Spagetti cozze? Frågade de min brunbrända skäggiga man när vi kom första gången i år. Det är precis det han beställer nu också. Jag en skaldjurs-fritto misto och semesterns första glas vin. Vi är de ensamma på restaurangen. När sonen ätit upp leker servitrisen som är dotter till ägaren och som jag minns sedan hon själv var ett barn med honom. Skaldjuren håller vad de lovar och friteringen är het, ren, tunn, krispig och välbehövligt salt. Just den stunden vill jag inte byta ut maten mot vilken måltid som helst på vilken stjärnkrog som helst, inte heller det motsträviga vinet mot bästa årgången bourgognevin. I den stunden är allt som det ska vara.

Den här texten har redigerats.