En helt vanlig jul

I bilen, på väg upp till Dalarna, lyssnar vi på Selma Lagerlöfs Nobelpristacktal. Fängslande, klurigt uppbyggt och långt. Till skillnad mot Hemingways enklare dito (som jag har på CD) där han till och med säger att han inte vill snacka så mycket, han är författare och inte talare.

Bilen förresten använder vi för första gången sedan vi flyttade till Fridhemsplan för drygt en månad sedan. Eftersom den inte längre behövs ska den säljas. Helt galet tycker folk. De säger inget, men jag ser att de tänker så. Lika knäppt som att vi flyttat från Bromma till en liten lägenhet i stan. I vår ålder borde vi köpa något där den förmodade familjen får plats. En äldre bögvän sa det rakt ut: -Men ska ni inte köpa hus?! Och det kom från honom som på många sätt själv lever rätt okonventionellt.

Jag ska inte berätta att jag inte gillar julen som grej och varför. Någon blir kanske ledsen då även om ingen behöver bli det. Men det finns delar jag uppskattar. De lugna stunderna med familjen till exempel. När det gäller julbordet tycker jag mest om det finska inslaget. Morotslådan, kålrotslådan, potatislådan (inte med i år), mammas revbensspjäll och julstjärnor.

Vi kom fram kl. 14.25. 14.30 förstod vi att det blivit ett missförstånd om vem som skulle fixa sillen och att den därför saknades. Som tur var hann jag till jourlivsbutiken innan den stängde och räddade därmed aftonen för sillälskarna. Där sa jag hej till en man i 50-årsåldern som alltid haft problem med spriten (men alltid skött sitt utomhusjobb på kommunen). Det var nog fem år sedan jag såg honom senast eftersom jag så sällan besöker bruksorten jag är uppväxt i. Jag frågade hur han mådde. -Ok, men inte mer. Jag vet inte hur man mår när man mår bra, svarade han ärligt och sorglöst. Jag har tänkt mycket på honom i helgen. Han verkar så snäll och det är ofta de snälla som blir tilltufsade.


Så här ska kakel kaklas, plattorna direkt mot varandra.


Brorsans fina spis. Glögg och revbensspjäll i grytorna.

Det blev en mysig kväll. 20 pers. Det är som min man säger: Det räcker att några gökar så blir det en stor familj. Bedårande barn. En vacker och fördomsfri 85-årig farmor.
Lillebror var en fin värd på alla sätt. Och köttbullarna, öringarna och Janssons frestelsen han lagat var gjorda med kärlek och smakade därför väldigt gott.

Nästa morgon åker vi tillbaka till Stockholm, denna gång med Johnny Cash och Bob Dylan i stereon. Kommer på minuten i tid till biofilmen som ett tjogotal av maffian fått i julklapp. Filmen innehåller mycket folk som ramlar och saker som kraschar.

Efteråt samlas alla på en gemensam middag. Den vanliga ordningen infinner sig, kvinnorna förbereder maten i köket och männen sätter sig i soffan i vardagsrummet med varsin whiskey.

Den generösa måltiden med inkokt lax och sås med purjolök och ägg är mycket god. Liksom det fylliga vita vinet som jag missar vad det är för sort. Det är ett socialt, högljutt och piggt sällskap. Jag sitter som vanligt bredvid familjens Consiglieri.

Tack alla som fixat med mat och sånt! Och god fortsättning!