Lardo, det är gott det

Idag bloggar Isobel på taffel.se om lardo. Godast tycker jag att lardo är då den smakar naturellt och oljigt, har en svag rökton och salta kanter, gärna på ett gott bröd. Hon är sugen på att själv göra en variant efter Fergus Henderson på St John i London, blir nästan det jag också, en man som lyckats frälsa mig med en välsmakande och pikant mjälte (läs mer om det här) torde göra god lardo.

Lisa förklarar på sin nygamla blogg varför lardo gärna lindas runt bla skaldjur på krogen och tipsar om var man kan köpa detta grisfett i Stockholm. Förra veckan då jag skrev om matupplevelser och annat i Milano berättade jag om en variant som inte funkade - lardoinlindad mozzarella med ostrongömma, se bild.

Vill du läsa mer om denna produkt som slow food-rörelsen tagit under sina vingar som utrotningshotad finns ett kapitel som handlar om provocerande fett i Mons Kallentofts bok Food Noir . Han besöker Colonnata, byn där den mest berömda lardon kommer ifrån, bara från speciella grisar mm. Jag råkar gilla den boken liksom det mesta Mons skriver om mat trots att jag förstått att det är sådär att göra i vissa av mina kretsar. Beror säkert på att det bor en oförlöst rebell i mig som gillar hans fuck you-attityd (dock i lagom stora portioner, mer rebellisk än så är jag tydligen inte).

Hoppas förresten att den stackars kraken i min stora mage inte får för mycket av mitt undanträngda trotsiga... Läser just nu Doris Lessings Det femte barnet. Vilket inte gillas av min make, han säger att det är den enda boken som är olämplig för mig att läsa just nu, vilket är mycket olikt honom.