Augustilunch i Rom

När jag för 20 år sedan, som 18-åring, flyttade till Göteborg från en bruksort i Dalarna var mitt filmbegär omättligt. Utbudet av bra film var minst sagt begränsat där jag kom ifrån. De tre år jag bodde på Västkusten såg jag nog allt på Hagabion, som jag hade som granne, och på Bio Capitol. Och filmfestivalen var en enda lång dygnetruntfest.

Igår såg jag en film jag tyckte om på Zita, Augustilunch i Rom. Hittade inga bra filmklipp men en trailer där man iallafall får en känsla av filmen. En man och hans gamla mamma inhyser i sitt hem ett gäng gummor som av olika anledningar inte får fira den stundande högtiden med sina familjer. Mannen, Gianni, som själv börjar närma sig 60, är en perfekt son och värd. Kvinnorna är gamla på riktigt, och tar för sig, är tex underbart fåfänga. De är tydligen amatörer och spelar så trovärdigt det bara kan bli med amatörer och en bra regissör. Filmen är mänsklig, rolig och en påminnelse om hur vi ofta ser på de äldre som en börda. Någon tyckte att budskapet om hemvård som något bra var övertydligt. Det tycker inte jag. Måltiderna är centrala på så sätt att de är minnen, en viktig del av livet och fest.

Kikar egentligen bara in här lite snabbt innan jag sticker på utflykt. Ikväll kommer sonen hem, saknar den lilles mjuka kinder och skratt mycket, har nästan glömt att han rev två snälla arkitekters hem under en god middag förra veckan, att han lägger mitt digipass, nappar och annat skoj i hundens vattenskål om och om igen och att han är inne i en period då han ofta hänger som en apa i mina ben.