Andlig spis

Fånig rubrik och i matbloggar uttjatat uttryck, jag vet, men jag vill hitta en liten anledning att få skriva om en upplevelse som inte har med mat att göra.

En av världens äldsta hyttor rivs trots våldsamma protester från Horndalsborna, en vanlig dag tittar jag ut genom köksfönstret för att se på när den skyhöga tegelskorstenen sprängs i bitar och rasar samman, bruket läggs ned och samtidigt sågen, farfar talar om detta på finska i radion - vad det har för betydelse för bygden, Palme kommer till byn och håller tal för vår sak, farfar dör strax därefter sovandes i en husvagn i Norrbotten, inget jobb - inget att leva för säger farmor, jag folkdansar i en berättelse om traktens historia i TV.

Peter Carlsson och blå grodornas show på Scalateatern får mig att tänka på dessa händelser i min barndom. Kanske på grund av en så simpel sak som deras dalmål och att Peter påminner mig om min sega fortfarande maratonlöpande pappa. Eller för att jag känner igen skrönorna mellan låtarna, på detta sätt har jag hört tusentals historier berättas om bruket och om dem som jobbade där. Och om alla orginal som förr fanns i den naturliga bilden av denna lilla tätort i Dalarna. Låter kanske sorgligt för vissa? Inte alls. Jag blev glad igår, skrattade, kopplade av och njöt. Det hade själ, var osökt och berörde. Musiken kändes specialgjord för mig -visor av Taube, Cornelis och Dan Andersson, jazz, blues, klassiskt, polka, min favoritdikt av Fröding med bluskomp och Karl Gerard inte att förglömma.

Nu ska jag sova sött. Tack Maggan för biljetterna!