måndag, oktober 22, 2007

Privat

Nu är jag säkert privatare än vad jag borde och egentligen önskar vara men jag vill förklara varför det varit tyst här ett tag.

De senaste dagarna har varit upp och ner. I magen har det nya livet varit mycket påtagligt, det har knölat och bökat liksom för att påminna om att det snart ska göra entré. I onsdags, på min 35-årsdag, var min far nära att mista sitt 60-åriga liv. Bruten nacke, skadade lungor, skuldror mm. Dramatiskt och fruktansvärt jobbigt men efter att läget varit stabilt ett par dagar kan jag även se positiva saker i händelsen - han överlevde dock och det verkar som han kommer bli någorlunda återställd, jag förstår bättre än någonsin hur mycket han betyder för mig och hur fina mina bröder och min mamma är.



12 Comments:

Anonymous Anonym said...

Usch så jobbigt, skönt att läsa att han kommer att bli någotlunda åtserställd i alla fall.

Njut av knölandet i magen (man brukar sakna det sen hur konstigt det än kan låta när det bökar runt som värst där inne)

*många styrkekramar*

måndag, oktober 22, 2007 9:15:00 fm  
Blogger Dubbelörn said...

Men så fruktansvärt!! Men vilken lättnad över att han blir någorlunda återställd. Det är alltid i stunder som dessa som man verkligen blir påmind av vad som egentligen betyder mest för en...

Varma kramar

måndag, oktober 22, 2007 9:17:00 fm  
Blogger Kristian said...

Ibland är det som man måste bli påmind om hur bräckligt livet är och att man bör ta vara på den tid man har ihop med de man tycker mest om av allt... konstigt att man nästan kan glömma bort det annars.

måndag, oktober 22, 2007 1:23:00 em  
Blogger Bendel said...

Tack snälla ni, och till er som mejlat.

Lotta - ja, det är en stor lättnad att läget ändå är stabilt nu med min far. Just nu oroar jag mig över hur återställd han blir, han är en mycket fysisk person.

Även min man säger, passa på att "vara gravid". Du får kanske inte uppleva det igen. Jag lyssnar på er, jag lovar.

Kram!

Dubbelörnen - Det är verkligen så. Kram!

Krsitian - Instämmer i varje ord. Därför var detta inte enbart negativt för mig, även om jag mycket mycket hellre önskat att det inte hänt. Men varför är det så svårt att förstå utan påminnelse?

Kram till dig med!

måndag, oktober 22, 2007 4:57:00 em  
Blogger Anna-Eva said...

Kunde nu förkylningen smitta via bloggen så kan man ge en rejäl kram också. Ta hand om dig och pappa och lilla X.

tisdag, oktober 23, 2007 11:13:00 fm  
Blogger Helena Bartholdsson said...

Den som inte ser dig saknar ögon. Den som inte hör dig saknar öron. Den som inte älskar dig saknar hjärta.Och den som inte vill ha dig som vän, får helt enkelt skylla sig själv. Ta hand om dig, Kram....

Detta fick jag som sms en dag när jag var ledsen, från en tjej på 12 år... ibland prickar man rätt.

Kram Pia..

tisdag, oktober 23, 2007 12:08:00 em  
Blogger Viktoria said...

Många grattis i efterskott!

Det är ju fint att du kan se något positivt i din pappas olycka. Och passa på att njuta av knökandet i magen!

tisdag, oktober 23, 2007 4:16:00 em  
Blogger Bendel said...

Anna-Eva, Helena och Victoria - stort tack!

Jag hade verkligen hellre levt utan pappas olycka. Men det är konstigt att tråkiga saker som händer också på många sätt kan stärka en familj. Och tvärtom.

onsdag, oktober 24, 2007 9:13:00 fm  
Blogger Bendel said...

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

onsdag, oktober 24, 2007 9:13:00 fm  
Blogger Kinna Jonsson said...

Hej, skönt att läsa om att din pappa antagligen blir återställd. Jag har tänkt mycket på dig den senaste veckan. Tänk att du inte sa att du fyllde...grattis i efterskott! kram

onsdag, oktober 24, 2007 9:30:00 fm  
Blogger Kinna Jonsson said...

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

onsdag, oktober 24, 2007 9:30:00 fm  
Blogger Bendel said...

Tack Kinna! Hur som helst fick jag en mycket bra start på födelsedagen! Kram

torsdag, oktober 25, 2007 9:13:00 fm  

Skicka en kommentar

<< Home