Capri 2007

Tillbringade ett dygn på Capri. Eftersom vi gifte oss där för några år sedan är det alltid smekmånad att återkomma.

Tidigare bloggat om Capri (scrolla ned efter att du klickat på länken).


Villa Verde - att sitta och titta på gästerna är teater. Alla är mer eller mindre spektakulära. Opererade damer i sina bästa år med 30-åriga toy boys. Gentlemän med röda, turkosa, gröna, rosa eller gula byxor med matchande skjortor och guldlänk i halsen. Mycket urringat, färgat hår och vita tänder på både män och kvinnor i alla åldrar. Och maten är helt ok.


I år bodde vi strax ovanför hamnen.


Capri har två personligheter. På dagen extrovert, det kryllar av turister som har bråttom att se allt på några timmar. På natten introvert, dagsturisterna har åkt hem och de som legat och solat undangömda smyger fram på de lugna gatorna. Därmed inte sagt att det inte kan vara livat i vissa lokaler.

Uppdaterat: Länk till restaurang Villa Verde.

Matfest hela kvällen

Oj, vad tokigt det höll på att bli (det var roligt att skriva så). Först blev vi bjudna på grill- och musikafton av värdparet Emilio och Anna Maria och grannarna Gustavo och Fiorella. Och plötsligt blev vi bjudna samma kväll på pizzafest av svenskarna som hyr huvudvillan. Det slutade med en sammanslagning av de båda tillställningarna.


Som jag och Åke har sneglat på vedugnen och grillen i trädgården men är man bara två pers drar man knappast igång något där själva.


Förväntansfulla. Magnus,(th) inredningsarkitekt med en karriär som kock bakom sig hade bakat pizzadegen. Som fick godkänt av Anna Maria (förutom att den var lite för kall). Vilket han var mycket stolt över. Men hon tyckte att han/de köpt alldeles för mycket olika fyllning.


Världens bästa Anna Maria tog över pizzabakandet.


Emilio assisterade vid ugnen.

Och sjöng napolitanska sånger senare på kvällen, Gustavo på gitarr.

Kanin hos Filippo

Emilio, vår hyresvärd på Ischia, skällde på Gustavo för att han skulle ta med oss till Fontana. "Där finns ju ingenting" sa han. Åk till hamnen istället.

Kaninen var kokt i olivolja (ganska mycket), tomater, vitlök och vitt vin. Såsen serverades med bucatini som förrätt, för så ville våra vänner ha det. Ljuvligt gott!

Sedan kom kaninen på ett fat alla åt ifrån. Tillbehör - grillad peperoni(?), mild och bitter, med tomater. Allt perfekt tillagat.

Hela finfina kalaset inklusive drycker, bröd och efterrätt gick på 73 euro för 4 pers. Var? På restaurang Fonte i Fontana.

Och så en hälsning från Marontistranden

Promenad till St Angelo.

Spontan utflykt

Igår kväll tog vår vän Gustavo hans vackra fru Fiorella med oss på en biltur uppe i bergen på Ischia. Stannade till i Fontana på en krog och beställde kanin till på torsdag kväll (måste meddelas i förväg så kocken har tid att tillaga den på rätt sätt). Hemma igen bjöd de på spagetti med tomatsås som puttrat länge, även under vår utflykt. Och små dagsfärska friterade fiskar med stänk av vinäger. La mig kl. 02.00 då vi kom att tala om framför allt religion.

Fråga

Hur förklarar man på ett smart och icke papegojigt sätt skillnaden på den och det i svenska språket för en logiskt tänkande italienare?

Under korkeken

Utsikten från sovrummet, köket och poolen. Marontistranden nedanför och byn St Angelo i blickfånget.


Veckans

Bästa bok: Truman Capotes Med kallt blod. Ruggig, fascinerande, gripande. Har sagts många gånger förr men det gör inte boken sämre att göra det igen.

Garv: A Cook´s tour, Anthony Bourdain. Gillar hans lek med välrenommerade kockar världen över: Om du blev satt i elektriska stolen imorgon. Och visste att de kommer skära upp magen på dig och steka arselet av dig tills ögonen poppar upp som Mc Nuggets. Du har ett mål mat kvar, vad skulle du äta? Svaren är alltid enkla rätter: Bräserade revbensspjäll, linguine pomodoro – som min mamma brukade göra, kall macka med en bit köttfärslimpa på. För att fortsätta citera Tony: Ingen svarar en smakmeny på Ducasse.

Tragiska: Kellermans Rocky 12. Vissa långsökta kopplingar skulle gå att göra till Och solen har sin gång av Hemingway (som skymtas på ett nattduksbord i serien). Men det meningslösa flackandet verkade mer spännande på 20-talet. Skrattar dock ofta igenkännande. Och apropå Hemingway var denna text först anteckningar i ett Moleskine.

Smaskigaste: Parpadelle med karl-johansvamp, mild vitlök och saftig persilja. Inte så regionaltypiskt men tom bättre än min liknande senaste bästa på en krog i San Margherita för 6 år sedan. Plejs: l´ostricano, Ischia porto.

Bruschetta: Lido Nettuno, Marontistranden (där filmen Talented Mr Ripley har sin början i både 60-talsversionen och den från 90-talet). Men tomatåret här förra året dröjer nog till nästa gång.

Övrigt: Älskar tystanden här uppe på berget, och vindarna, och fågelsången. Igår flyttade italienska familjen vi hyr lägenheten av ut ur villan. Ikväll bebos den av stockholmare. Då kommer även vår vän Gustavo och hans fru Fiorella från Milano. Han är superentrepenören med egen översättningsbyrå som huvudsysselsättning. Målar även medelhavshötorgskonst (och nakna brudar), är författare, journalist mm. Ägaren till residenset, Emilio, har lovat att de två ska ha en musikkväll för oss, precis som förr. Det innebär att tenoren Emilio sjunger napoletanska sånger och Gustavo spelar zynth.

Radioskugga?

Är snart på resande fot, hoppas kunna posta något på vägen. Annars vet ni nu att jag läser en bok i skuggan av ett citronträd och lyssnar på Caruso.

Matlust

Eftersom jag ändå var i Hammarby Sjöstad gjorde jag ett studiebesök i FineFood-butiken. Glädjande mycket känsla, matlust och bra saker! Kom bland annat hem med dagsfärsk buffelmozarella från Neapel (försökte motså eftersom den så klart flygs till Sverige), Martellispagetti och madagaskarpeppar från Gérard Vives(har gått på Ks marknadskommunikation:). Hemma igen gjorde jag smörgåsar med ljust surdegsbröd, svenska tomater, trådig och milt smakrik mozarella, olivolja, aromatisk lite ettrig peppar och ljuvligt doftande basilika.

Roligare än Seinfeld

Gick för 10 år sedan en skrivarkurs med författaren Lars Åke Augustsson på förlaget Ordfront. Han berättade att ofta när han skriver i sina böcker om något som hänt i verkligheten uppfattar hans läsare just det som överdrivet och fånigt. Den här lilla historien är inte fånig men väldigt rolig, och sann.

Det goda samtalet

Jag tycker att det är rätt tungt nu på olika sätt. Och då är det härligt att ha ett möte med någon som är så inspirerande som Ia. Jag glömmer allt annat än det vi pratar om (jobb) och det är ett givande och ett tagande, helt enkelt det man brukar kalla för det goda samtalet.

Vi sågs på Xoko (som jag skrivit om några hundra gånger redan) och åt en alltid lika perfekt frukost. Ikväll ska min man och jag äta prinsesstårtan Alice också skriver om idag.