fredag, juni 13, 2008

Hälsning från Ischia (1)





Anteckningar - oredigerade

ISCHIA

Egendomen och trädgården La Mortella. Grandios i både det pyttiga och det stora. Med utsikt över samhället Forio som länge varit ett tillhåll för människor med kreativa yrken. En plats för eftertanke och vila. Som den grå brittiske kompositören William Walton och hans färgglada argentinska fru Susana Walton skapat. Han är bortgången, hon lever och finns kvar. Ordnar masterclasses för unga begåvade musiker i den grekiska teatern. Min trädgårdskunnige vännina och anglofil säger att detta är den vackraste trädgården hon besökt i Italien.



Maten.Vi äter det vi brukar äta. Det de flesta äter. Kanske det man bör äta. Tomater, mozzarella, vongole, cozze, pizza, ragu, kanin. Mycket frukt och grönt. Kaffe. Cornetto. Bröd.

Bröd. På mornarna innan det är för varmt går vi till den lokala baren i Testacchio. Det är Groundhog day. Möter samma gamla dam som först talar till Torsten sedan till oss. Ciao piccolo! Bellissimo! Samma smäckra 13-åriga ragazze flyger ned för trappan på väg till en ny dag. Jag vill vara 14 år och kär i henne. Samma morfar kommer gående med en gosse i handen som i sin tur håller i en skolväska. Gubbarna på bänken. Folket i bussen. Kvinnan i kaffebaren. F-n vad jag romantiserar. Omöjligt att låta bli. Snälla låt mig göra det. De veckor om året jag inte är här längtar jag hit. Bageriet. Stengolv, trädisk med marmorskiva, en röd gammal våg, en ännu äldre kassaapparat, några trähyllor på väggen med tjingade bröd i brunt papper. Det är allt. Två sorters bröd. Stänger då det är slutsålt, ibland så tidigt att vi inte hinner dit. Bagaren pratar perfekt engelska. Standa har också bra bröd, rejält, smakar finskt säger min mamma.

Kaffe. Igår gick vi lite längre för att dricka morgonkaffet. Vi gick till byn ovanför, Barano, nära fågelvägen men så många trappor att om man räknar dem orkar man inte upp. Byn är inte större men verkar rikare. Bygnader i färg, en bank och karabinjärer. När Han i Solens Mat var på Ischia såg jag att han åkte igenom på huvudvägen. Undrar var han sedan åt kanin? Undrar om det stället är bättre än Filoppos? När vi är här köper vi alltid med oss något från frukthandeln som är bättre än vår. Tomater från Sorrento. Körsbär. Persikor, fel sort märker jag då jag kommer hem. Jag vill ha dem med vitt fruktkött. Sedan jag fick barn har jag knappt druckit alkohol med undantag från besöket på Esperanto. Inget jag går och tänker på, förstår inte moraliseringen av dem som inte vill dricka med barn. Jag upplever det som svårare att säga nej än ja. Säger därför oftast ja, ingen märker att jag sedan inte dricker. Persikorna. De har rätt sort på Standa. Ska nog gå dit. Tänkte göra Bellini, och jag vägrar göra det av fel sort. Kaffet är mycket bättre på stammisstället Bar Gina än på Bar 2000. Jag tror de bytt ägare.

Kanin. Små barn ska äta kanin. Lille Ts nästan jämngamla vän i värdhuset får äta kanin minst en gång i veckan. Hans farmors syster föder upp kaniner till husbehov, mest för gossens skull. Nån dag innan vi åker hem ska vi också få. I Standa är det barnmatsburkarna med en tecknad kanin på som jag först lägger märke till. Min son. Glädjen i hans ögon. Obeskrivbar. Stillsamt sprudlande. Nyfiken. Bestämd. Obesudlad. Men vis som en gammal människas. I början kunde jag bli skrämd av det, undra vilket liv han tidigare levt, vad han visste som jag inte kände till. Ändå har jag alltid känt mig mer som en gubbe är en ung kvinna. Han har på kort tid blivit så socialiserad här nere. Vi har fullt upp med att använde sommarkläder han fått av mormor, morfar och farmor. Idag ser han ut som en rysk sjöman. De paltorna har jag själv köpt. Nya framsteg varje dag. Da-da-da! Snart kryper han. På färjan mellan Capri och Ischia stod folk i rad för att hälsa på honom, ett 100-tal skulle jag tro, 95 % italienare och 5% asiater. Mormor och morfar har åkt hem. En full Nescaféburk, toalettpapper och en stor tomhet har de lämnat efter sig. Pojken tar så mycket energi men ger ännu mera tillbaka. Plattityder, jag är medveten om dem, förstår dem, börjar kunna och leva dem.



Utsikten. Glittret i havet, små silverkristaller ända bort i horisonten. Speglingen av berget i vattnet på mornarna. Färgerna som ständigt förändras i blått, grått, grönt och rött. Horisonten, idag knivskarp, igår gick den ihop med himlen och gick inte att urskilja. Magiskt. Maklig sjö med ringar i vattnet, arga nordvågor, guppande båtar i stilla ro och skrämmande blixtrar. Kargt berg och frodiga trädgårdar. Gröna kaktusar med gul blom och porrigt röd bouganville. Jovisst den vykortslila finns också och är vanligast. Hötorgskonstbyn. Strandcaféerna. Så sceniska att de agerar fond i både nya och gamla The talented Mr Ripley. Lido Nettuno. Den lilla flickan har blivit en vänlig naturligt självsäker dam. Hur fostrar man barn så att de blir sådana? Hon visar en bild på mobilen på sin 1-åriga sladdsyster, talar ständigt till Lille T med blicken och lånar oss systerns barnresesäng så vi kan äta i ro, sedan serverar hon spagetti cozze som innehåller mer färsk peppar än tidigare år, men pastan är lika al dente, för mycket skulle många tycka. Den flygande holländaren. En av anledningarna till att jag återkommer.

Talade med en kvinna utanför den lokala livsmedelshandeln, med ägare som kör våra varor ned för den smala stupande backen utan att någonsin vilja ta betalt för den servicen. Hon var född på ön men hade levt nästan hela sitt liv i Kalifornien. Västamerikanskt snygg med en italienskt glammig solglasögonstouche. Längre och smalare än de flesta jag sett i hennes ålder här på ön. Cirka 35 år. Vita dyra tänder. Hon hade flyttat hit igen. Retade sig på att vädret inte riktigt vill ta sig. Vilket jag är glad för, mest för pojkens skull och för att det ger mig ro att tänka. I hennes familjs hus bor en mor, far och tre små barn som inte ville flytta och yrkar besittningsrätt. Lägenheten hon hyr betalar hon dubbelt så mycket för än de andra hyresgästerna. Va, pratar ni engelska där uppe? Vilken fin pojke, stor för sin ålder, grattis, jag själv har aldrig fått några barn, börjar om på nytt här. Det är underbart att det fortfarande finns ställen där man inte behöver låsa ytterdörren.



7 Comments:

Anonymous Frida said...

Åh, vad härligt och levande! Jag känner dofterna, hör ljuden...
Har tittat efter något nytt skrivet varje dag.
Kram!

fredag, juni 13, 2008 9:27:00 em  
Blogger Jessika said...

Det låter nästan som om ni skulle satsa på ett litet hus därnere :)

fredag, juni 13, 2008 11:52:00 em  
Blogger Bendel said...

Tack Fridis! KRAM

Jessika - vi har kollat men än funkar det med lägenheten vi hyr.

lördag, juni 14, 2008 10:30:00 fm  
Anonymous Lotta said...

Låter härligt! ...och är underbart skrivet!

lördag, juni 14, 2008 10:59:00 em  
Blogger Anna-Eva said...

Jättefint skrivet! Jag längtar till Italien men reser till Spanien år efter år. Det är en plånboksfråga. Tur att man kan läsa såna här trevliga reseberättelser då :)

måndag, juni 16, 2008 11:37:00 fm  
Blogger Pernilla said...

Anna-eva, det där låter som jag. Spanien vinner alltid över Italien fast jag gärna vill dit! Tack Pia för underbara anteckningar! Skällde på maken som gick och babblade, jag ville andas och känna det du skrev.

tisdag, juni 17, 2008 8:46:00 em  
Blogger Bendel said...

tack snälla ni. Vad roligt att det gick fram. Själv ser jag bara vad jag skulle vilja utveckla, superlativen och klicheerna jag skulle vilja göra om till beskrivnigar, och sånt! Och några felstavningar, men det får vara nu.

söndag, juni 22, 2008 11:09:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home