Da Pippo - det säger väl allt

Plötsligt har den ljumma vinden kallnat. Vi åker i duggregnet till samhället Mgarr för att äta Summien Moqli, vaktel, men möts av en låst dörr. Siesta. Fortsätter till Valetta, parkar i en San Franciscobacke och går in på första bästa ställe på Melita Street.

Direkt innanför dörren känner och doftar jag att maten är bra. Stället är livligt, ganska litet och välkomnande.

Vi får samma rustika bröd med svarta vedugnskanter som finns på frukostbuffén på hotellet, det smakar ljuvligt till kall och intensiv grönsaksröra med tomat och aubergine, och till bönsallad. Sedan delar vi på ett lass lunguini cozze e vongole. Den al dente pastan och vällagade tomatiserade såsen med sjöbrisfräscha musslor går hem hos både 2-åringarna och 37-åringarna. En annan gång, tänker jag, kommer jag även gå lös på den ambitiösa vinlistan.