Oaxen 2006

Jag var bakis igår, inte av vin men av upplevelser.

I onsdags åt jag lunch (Laab Gai) på East med den karismatiska omvärldsanalytikern. En ny bekantskap. Som resulterade i nya tankar. Och nya idéer.
Senare en resa till Oaxen tillsammans med kloka och trevliga matskribenten/redaktören Alice som jag inte kände innan. Hela kvällen var just en resa lika mycket som ett restaurangbesök. Alice har skrivit så bra om allt att jag bara kort berättar vad jag tyckte om Oaxen. Jag borde kanske inte göra det ens eftersom jag ännu inte sorterat alla intryck och smaker.
Servicen var perfekt, vänlig och korrekt, och de berättade lagom mycket om varje rätt.
Överlag tyckte jag också att maten var fantastisk. Men jag tror att de ibland skulle vinna på att begränsa antalet komponenter på tallriken. Det känns som man vill visa allt man kan, vilket är imponerande, men inte alltid nödvändigtvis en bra idé. Jag saknade lite mer varm mat eller känslan av att ha ätit mera varmt. Mest gillade jag mycket: de krispiga konsistenserna, de olika konsistenserna, den perfekta sockerkulan med ost i (hur gör man den?) och maltsalt på, hela ankrätten, vinerna, minimacaronerna mm mm. Och är ledsen över att jag inte hann dricka ur dessertvinet från 1959 och det etiopiska kaffet som var supergott. För vips var kvällen slut. En mycket lyckad resa och blinddate.

Franskt på Rue du Pont Nouveau

En snabbrapport från kvällens besök på Rue du Pont Nouveau.




Menyn
Ekologisk cider.
Mustig, med en gnutta sötma, fin.

Sötsyrlig ceviche med bland annat spindelkrabba (som jag även ätit på Oaxen).
Mycket välbalanserad munsbit.

Högrev med svartrotskräm, bacon och rotfrukter och ett glas rött från Rhonedalen.
Köttet var precis sådär fallande och välsmakande som det blir då det tillagats 24 timmar på ett par olika vis. Hela rättens smaker och konsistenser hängde samman på ett fantastiskt sätt.

Utvalda praliner och David Haugaard-kaffe (vilket jag dricker varje dag på redaktionen).
Himmelskt smarrig avslutning.




PRALINERNA
De rosa med silverglitter innehöll vit choklad med tranbärsfyllning. Det enda som inte nådde fram hela vägen, jag hade önskat mera syra från bären för att balansera den jolmiga vita chokladen.

De mörka innehöll en ganache med mörk choklad. Burdus och god sådan.

De Paul Smith-mönstrade gömde en anisfyllning, en av de godaste praliner jag någonsin ätit.

Värst vad generös jag är idag, men jag gillar att vara det då det förtjänas.


Mattias Ljungberg, till vänster, är mannen bakom den här kvarterskrogen som är jordnära och framåtsträvande på en och samma gång. Mattias driver även Tössebageriet sedan 12 år tillbaka, 2004 vann han OS-guld med Kocklandslaget och 2006 blev han Årets Konditor.


Brödtavla.


Uppdaterat 22/1!
Läs mer om besöket hos Sophie.