Anteckningar från en träff med Theo

Igår berättade Theodor Kallifatides om sin nya bok "Mödrar och söner" på biblioteket jag bor granne med. Han såg mycket mindre och äldre ut än för 10 år sedan då jag såg honom förra gången och verkade butter.

Vilka historier han berättade! Jag både skrattade och grät då han talade om sin mamma och pappa. Och tänkte att det är synd att jag inte går på uppläsningar lika ofta som jag brukade.

Theodor sa att han ser alla sina böcker som misslyckanden. Jag vill inte kokettera men varför tror ni att jag fortsätter skriva? Konsten är en serie misslyckanden, så länge man fortsätter finns en chans att skriva bättre nästa gång. Lärandet kommer efteråt. Vilket fick mig att tänka på den här bagarens svar på min intervjufråga om vad som driver honom att baka (det optimala brödet): Vad som driver mig? Konstnären målar väl aldrig den slutgiltiga tavlan? Då lägger han väl av?

Det svenska språket tycker han är vackert. De svenska ljuden! Hur många språk har två betoningar och slutna och öppna vokaler?

Innan jag gick såg jag till att få mitt exemplar av "Bönder och herrar" signerat.