Fin kombo av samhällskritik och matporr - UPPDATERAD

The belly of Paris av Émile Zola är en sån bok som är fjäderlätt och betagande när man läser den men också fastnar och väcker tankar långt efteråt. Det tog mig flera dagar innan jag kunde läsa något nytt. Texten är som en lång saga och jag är glad över att Zola var naturalist och förde enormt nogranna anteckningar som i böckerna ger pålitliga, detaljrika beskrivningar, i detta fall inte minst av mat, exempelvis i ett fantastiskt kapitel då det tillverkas blodpudding. Det känns hopplöst nu att försöka beskriva råvaror, Zola gjorde det så jävla fint redan på 1870-talet. Matporr är en underdrift.

Att mat är politik framgår också klockrent, inte minst i kampen/skillnaderna mellan de tjocka och smala människorna. En och annan politisk person är också direkt inplockad från Zolas samtida verklighet. Författaren har även otroligt begåvat byggt upp personporträtten, vem är god och vem är ond, egentligen. "Respectable people... What bastards!"

Jag rekommenderar översättningen av Brian Nelson som både har ett givande förord och fotnoter med stort mervärde. Jag hittade den på amazon.com.



Kärlek i en charkbutik i 1850-talets Paris:

"When she came into the kithen in the morning at the busiest time of day, their hands met over the sausage meat. Sometimes she helped him, holding the sausage skins with her plump fingers while he filled them with meat and lardons. Sometimes, too, they tasted the raw meat with the tips of their tongues, to see if it was properly seasoned. She gave excellent advice, for she knew some southern recipes with which he made some successful experiments. He often sensed her at his shoulder, looking into the pans, occasionally so close that he could feel her rounded breasts touching him. If he wanted a spoon or a dish, she would hand it to him."

Ur The belly of Paris av Émile Zola (skriven 1873)

På morgonen, på kajen

Spektakulära citroner

Det är inte som i Sorrrento där det finns platser citrusdoften ligger tung i luften, men nästan.

Har flyttat till St Angelo, på den nya terassen finns rader med kryddor vi får plocka

Medium Raw

Jessika frågade mig om Anthony Bourdains bok Medium Raw är läsvärd. Svaret på den frågan är ja, OM:

1. Du är uppriktigt intresserad av mathändelser, matpersonligheter – framför allt kockar och skribenter i USA - och restauranger.

2. Du har läst hans genombrottsbok Kitchen Confidential.

Däremot behöver du inte gilla honom eller hans tidigare böcker eftersom den här inte liknar dem särskilt mycket. Visst, stilistiskt gör den det, men Anthony har plötsligt vid 54 års ålder både blivit vuxen och pappa. Han åker inte jorden runt och frågar kockar vilken rätt de skulle äta om de visste att de skulle dö imorgon eller käkar kobrahjärtan. Han har slutat röka och medger att Jamie Oliver är en hjälte. I huvudtaget passar han på att balansera många av sina tidigare mer eller mindre tvärsäkra och kontroversiella påståenden och böcker (framför allt Kitchen Confidential).

I en stor del av boken kommenterar han också aktuella mathändelser, maten i USA idag och vad han fortfarande inte gillar till exempel vegetarianer och Mc Donald´s. Boken rymmer även en hel del fina och välresearchade porträtt av intressanta kockar som David Chang (Momofuko). Och han är en jäkel på att beskriva mat med både förnuft och känsla.

Jag som alltid gillat Anthonys humor och ironi tycker att Medium Raw är lite tråkigare än de av hans tidigare verk jag läst (sök på hans namn på min blogg så hittar du recensioner av dem), och att den är lite för mycket skriven till honom själv, men så är jag själv rätt barnslig fortfarande.

Änu ett par dagar som inte kommer åter

Utsikten från vår terass. Tidig morgon då havet är blankt. Senare blir färgerna varmare och klarare. För att suddas ut på kvällen.


Idag är alla andra gäster på utflykt. Jag hör mina egna tankar. Vinden blåser i fikonträden. Fåglarna nynnar försynt. Jag gick upp redan kl. 6 för att få mycket av det här, det som gör att jag pallar ytterligare ett hysteriskt arbetsår med en 2-åring hemma. En två-åring som vi klippte själva idag och som nu streakar i Gustav Wasa-frisyr och pladdrar om alla ödlor han ser.

På kvällen går vi nerför berget vi bor på. Den smala vägen är buskig och benknäckande, det måste vara alla promenader på den som gett mig de nya knärynkorna jag upptäckte i poolen igår.

Färgerna på kvällen är jordiga, dimmiga och dova, som att någon spottat på fingrarna och suddat ut dem. På mig har jag glittriga svarta sandaler och en turkos strandklänning med ännu mera glitter, köpte utstyrseln som får mig att se ut som en italiensk matrona av en rödgråten ung kvinna ovanför den lokala livsmedelshandeln.

På strandhaket Nettuno känner de igen oss. Spagetti cozze? Frågade de min brunbrända skäggiga man när vi kom första gången i år. Det är precis det han beställer nu också. Jag en skaldjurs-fritto misto och semesterns första glas vin. Vi är de ensamma på restaurangen. När sonen ätit upp leker servitrisen som är dotter till ägaren och som jag minns sedan hon själv var ett barn med honom. Skaldjuren håller vad de lovar och friteringen är het, ren, tunn, krispig och välbehövligt salt. Just den stunden vill jag inte byta ut maten mot vilken måltid som helst på vilken stjärnkrog som helst, inte heller det motsträviga vinet mot bästa årgången bourgognevin. I den stunden är allt som det ska vara.

Den här texten har redigerats.

Har inget att rapportera hem om men värdinnan delade åter med sig av dagens skörd

Jag går tremiljoner trappsteg i hettan upp till Barano bara för att det finns en grym grönsaksbutik där

Och gott kaffe. Och ett cornettobageri.

Tipselitips

Lido Nettunos strandhak på Marontistranden på Ischia gör mig aldrig besviken, sedan jag var här för första gången för nio år sedan har allt bara varit gott, strålande, fantastico. Om det fanns någon rättvisa i världen borde de äga rättigheterna till spagetti vongole. Och deras fritto misto är grym den med, friteringen är het, ren, tunn, krispig och välbehövligt salt.

Skörd

Värdinnan är här och skördar. Hon delar med sig också, vi har fått nyutpluppade ägg, sallat, tomater och basilika.

Söndagmiddag

Märks i lokala livsmedelsbutiken, som för övrigt har en utmärkt köttdisk, att kanin är helgmat. Bara på lördagar finns det att köpa men då finns det så att det räcker.

RIP rabbit!

Värdinnan Anna-Maria på Villa Nunzia där vi bor är en riktig matmorsa, det har jag berättat förut. Det har hänt att vi fått mat förut då vi varit här, numera erbjuder hon sina läckerheter mer organiserat mot betalning. Igår slog vi till på en kaninmeny. Och som tidigare, och som de äter kanin på Ischia åt vi först såsen med pasta. Anna-Maria tycker att det ska vara penne utan räfflor, en del andra tycker att det är bucatini som gäller. Sen åt vi kaninen med tillbehör, den här gången friterade grönsaks, ris och ostbollar. Frukt och sedan typiska bakelser från ön, tusenbladiga filodegsaktiga med olika krämiga fyllningar. Recept och lite allt möjligt hittar du om du söker på kanin på min blogg.

Hänger i Mongibello som värsta mrs Ripley

Eller Ischia Ponte som det heter IRL. På restaurangen som skymtar klämde jag en spagetti pomodori som inte gick av för hackor.